Det är en varm och solig lördag morgon. Jag vaknar tidigt och gör min redo för jobb. Jag går in i sovrummet för att säga hejdå innan jag far iväg. Vi bestämmer att eftersom vädret är så fint tar vi motorcykeln och far hem till mina småsyskon när jag slutat jobbet (pappa var på villan och mamma i Sthlm).
Jobbdagen flyter på i bra tempo, efter jobbet skjutsar jag min chef ner till stranden. Han hade kommit med båt till jobbet och ville så jätte gärna visa mig sin båt. Klockan är 14.14, jag försöker ringa för att meddela att jag är påväg från jobbet. Inget svar. Nå, du hör aldrig telefonen när du är ute och kör. Men vi hade ju kommit överens om att träffas hos dina föräldrar så jag kör dit för att vänta.
Ingen är hemma. Jag går in och slänger mig på sängen ett par minuter.
Dörrklockan ringer. Fnissar lite för mig själv. Att du aldrig orkar gräva fram hemnycklarna ur fickan! I dörren möts jag av två uniformklädda män, poliser. 'Onko sun vanhemmat kotona?' 'Va, nej, ja bor int här' får jag ur mig. 'Du bor inte här?' 'Nej, altså, dethär är mina svärföräldrars hus.' De ställer några enligt mig helt knasiga frågor innan den ena polisen till sist visar mig J:s körkort. Nu flyger mina tankar åt alla håll och jag hänger knappt med i vad som sägs. Uppfattar ord som olycka, återupplivning, återupplivningsförsöken avslutades 14.08.. (alltså ett par minuter innan jag försökte ringa)
Jag känner mig helt tom. Jag går ut och sätter mig på trappan. Det enda jag gör är att stirra rakt ut i luften. Poliserna står en bit bakom och iakttar mig. Hela situationen känns så overklig. Jag kan inte tro det innan jag sett det med egna ögon.
'Vi måste få tag på familjen, vet du var de är?' 'På villan' svarar jag helt lugnt. 'Kan du ge oss adressen?' Det står helt stilla i mitt huvud. Plötsligt har jag ingen aning om vad adressen är. 'Hittar du dit? Vill du följa med? Du borde kanske inte lämna kvar här ensam!' Det känns som om jag inte har något val. Jag går in och hämtar min väska och hoppar snällt in i baksätet på polisbilen. 'Borde vi beställa en ambulans?' 'Du får gärna stänga av ljudet på din telefon, vi vill helst inte att du pratar med någon innan familjen är underrättad'.
Aldrig tidigare har vägen till er villa varit så lång. Och aldrig tidigare har jag känt mig så ensam. Först nu börjar tårar sakta rinna ner för mina kinder. Den första chocken har lagt sig och jag börjar förstå att det faktist har hänt påriktigt.
Svärföräldrarna är ute med båten. Poliserna ringer dem och säger att de måste komma tillbaka till villan, det är viktigt och kan inte diskuteras i telefon.
Jag undrar om de ens hann binda fast båten? Jag kommer aldrig att glömma deras ansikten när de först ser poliserna och sedan mig. Svärföräldrarna gråter, poliserna gråter. Och jag kan inget annat än att stirra ut i luften.
Vi kommer att bli skjutsade till sjukhuset av ambulansen. Innan poliserna åker frågar jag av dem om de kan ringa min mamma och berätta vad som hänt, jag vet att det är en sak som jag aldrig klarar av att göra själv.
Äntligen får jag slå på min telefon igen. Jag ringer min pappa. Tror inte ens att jag säger hej. Minns bara att jag säger 'Du måst kom efter mig från sjukhuse, J e död'. Minns att pappa svarar 'Va ere du säger?!'. 'Du hörd presic va ja sa. Du måst kom efter mig från sjukhuse.' Nu kommer tårarna ikapp mig, allt som samlats i flera timmar. Jag gråter, gråter och gråter. Det slutar aldrig.
Och den känslan när jag äntligen fick kasta mig i pappas armar utanför akuten. Äntligen kände jag mig inte ensam längre. Jag kände mig så liten och sårbar. Ett par minuter senare kommer också min mommo.
Jag har ingen tidsuppfattning. Vi får gå in i ett rum och titta på J. Jag funderar en stund om jag alls ska gå. Men jag bestämmer mig endå för att gå in. Jag behöver det.
Jag går långsamt in i rummet, stannar bredvid J och bara tittar. Det är så overkligt, han ser inte ut som sig själv längre. Jag håller hans hand i några sekunder innan jag lämnar rummet.
Jag får utskrivet lugnande medicin av en läkare.
Bestämde där och då att jag behöver ingen lugnande medicin. Jag klarar mig igenom dethär.
Jag sover på soffan den natten. Jag är så utmattad att jag somnar nästan genast jag lägger huvudet på kudden. I vanlig ordning vaknar jag tidigt. Det är ännu en solig augustimorgon. Jag känner bara att jag behöver UT! Jag klär på mig och går ut på en promenad, jag behöver få rensa tankarna lite. Jag är nästan hemma igen när telefonen ringer. Pappa låter skärrad 'Var e du?'. 'Nästan hemma, behöva bara lite frisk luft'.
